galenpenna

I dag är det en månad sedan vi flyttade till Cambridge och imorgon kommer jag ha klarat av första veckan på mitt nya jobb. När allt var som dystrast efter Shepreth-fiaskot gick både jag och syster på en job-hunting spree som tack och lov gav resultat snabbt. Signe började jobba två dagar efter att ha lämnat sitt CV på rätt ställe och jag blev kallad på två intervjuer vilka båda ledde till jobberbjudanden. Ett delikat problem kan tyckas, men det var hemskt att behöva välja! 

 

Första intervjun gick väldigt bra fram tills jag blev ombedd försöka sälja en handväska tillsammans med ett par skor. Oförberedd som jag var måste min insats ha landat på ungefär samma nivå som exemplen på explicit dåliga säljförsök i slutet av Wolf of Wall Street, och bittert tyckte jag mig se mina chanser rida bort och försvinna i skymningen. Det andra stället som såg någon potential i mig föreslog att jag skulle börja först i maj och stanna i minst ett år, varpå jag svarade att det tyvärr inte var en möjlighet och att jag skulle behöva ett jobb snarast. Skickade mailet fullt övertygad om att mina chanser även där var sumpade, men uppenbarligen ville jobbgudarna annorlunda då jag från bägge håll ombads återkomma och sedan stod där med två erbjudanden. 

 

Det rörde sig om två väldigt fina butiker i centrala Cambridge. Första stället som hörde av sig var en sko- och väskaffär med främst italienska och spanska grejer, modern framtoning, yngre personal och saftiga provisioner. Andra stället var en sekelgammal herrklädesbutik som drivits av samma familj sedan starten och verkligen har hållit fast vid traditioner, främst inriktat på klassiska kläder av hög kvalitet från England, Irland och Italien. Självklart var representanterna för bägge ställena oerhört sympatiska och helt okej med mina "villkor" för att göra valet ännu svårare, men slutligen bestämde jag mig för det senare då det skulle innebära mindre stress och en sammanhängande ledighet de fyra dagar i veckan jag inte kommer jobba (bor så pass nära Stansted att det vore oförlåtligt att inte utnyttja Ryan Air och resa kors och tvärs över Europa den närmaste tiden...)

 

Fick på allvar dåligt samvete gentemot det ställe jag tackade nej till och ännu mer när jag i veckan mottog ett brev där de önskade lycka till på nya jobbet (!), men jag trivs väldigt bra på herrklädesbutiken Arthur Shepherd som det blev. Jämfört med Shepreth Wildlife Park (stället som tyckte att vi inte kunde tillräckligt om engelsk kultur) är såväl lön som arbetstider och -uppgifter bättre, men framförallt är människorna en underbar skillnad. Förutom att de faktiskt hälsar och pratar med mig visar de både respekt och uppskattning för det jag gör, och istället för att enbart tvinga mig städa toaletter och diska sönder händerna är de måna om att jag trivs. Funderar starkt på att skriva till Shepreth och tacka för den vidriga upplevelsen då det verkligen gav motivation till att hitta nåt bättre...

Inte ens en månad har passerat och jag har redan tillräckligt med material för att sätta ihop detta inlägg (men vad är det med mig och listor egentligen?)

 

Eftermiddag inne på stora köpcentrumet Grand Arcade. En kille, troligtvis på 16 år och av fransk börd, uppenbarar sig och jag blir tillfrågad om att deltaga i hans selfie. Självklart sumpar man inte en sådan chans - det är ju inte varje dag man får äran att vara med på bild med en total främling! 

 

Av alla ställen utspelar sig detta på ett bibliotek. En äldre kvinna sätter sig till rätta med hörlurar vid en av datorerna och börjar sjunga, ljudligt, länge och på fullt allvar. Naturligtvis har man sämsta platsen snett mittemot och kvinnan har full uppsikt över det pokeransikte jag inte lyckas upprätthålla. En sekund föreställer jag mig att vi är offer för en prankvideoinspelning, men nej, hon känns inte som prankstertypen. Troligen har hon bara lust att sjunga och struntar fullständigt i vad biblioteksfolket tycker om saken.