galenpenna

I dag är det en månad sedan vi flyttade till Cambridge och imorgon kommer jag ha klarat av första veckan på mitt nya jobb. När allt var som dystrast efter Shepreth-fiaskot gick både jag och syster på en job-hunting spree som tack och lov gav resultat snabbt. Signe började jobba två dagar efter att ha lämnat sitt CV på rätt ställe och jag blev kallad på två intervjuer vilka båda ledde till jobberbjudanden. Ett delikat problem kan tyckas, men det var hemskt att behöva välja! 

 

Första intervjun gick väldigt bra fram tills jag blev ombedd försöka sälja en handväska tillsammans med ett par skor. Oförberedd som jag var måste min insats ha landat på ungefär samma nivå som exemplen på explicit dåliga säljförsök i slutet av Wolf of Wall Street, och bittert tyckte jag mig se mina chanser rida bort och försvinna i skymningen. Det andra stället som såg någon potential i mig föreslog att jag skulle börja först i maj och stanna i minst ett år, varpå jag svarade att det tyvärr inte var en möjlighet och att jag skulle behöva ett jobb snarast. Skickade mailet fullt övertygad om att mina chanser även där var sumpade, men uppenbarligen ville jobbgudarna annorlunda då jag från bägge håll ombads återkomma och sedan stod där med två erbjudanden. 

 

Det rörde sig om två väldigt fina butiker i centrala Cambridge. Första stället som hörde av sig var en sko- och väskaffär med främst italienska och spanska grejer, modern framtoning, yngre personal och saftiga provisioner. Andra stället var en sekelgammal herrklädesbutik som drivits av samma familj sedan starten och verkligen har hållit fast vid traditioner, främst inriktat på klassiska kläder av hög kvalitet från England, Irland och Italien. Självklart var representanterna för bägge ställena oerhört sympatiska och helt okej med mina "villkor" för att göra valet ännu svårare, men slutligen bestämde jag mig för det senare då det skulle innebära mindre stress och en sammanhängande ledighet de fyra dagar i veckan jag inte kommer jobba (bor så pass nära Stansted att det vore oförlåtligt att inte utnyttja Ryan Air och resa kors och tvärs över Europa den närmaste tiden...)

 

Fick på allvar dåligt samvete gentemot det ställe jag tackade nej till och ännu mer när jag i veckan mottog ett brev där de önskade lycka till på nya jobbet (!), men jag trivs väldigt bra på herrklädesbutiken Arthur Shepherd som det blev. Jämfört med Shepreth Wildlife Park (stället som tyckte att vi inte kunde tillräckligt om engelsk kultur) är såväl lön som arbetstider och -uppgifter bättre, men framförallt är människorna en underbar skillnad. Förutom att de faktiskt hälsar och pratar med mig visar de både respekt och uppskattning för det jag gör, och istället för att enbart tvinga mig städa toaletter och diska sönder händerna är de måna om att jag trivs. Funderar starkt på att skriva till Shepreth och tacka för den vidriga upplevelsen då det verkligen gav motivation till att hitta nåt bättre...

Inte ens en månad har passerat och jag har redan tillräckligt med material för att sätta ihop detta inlägg (men vad är det med mig och listor egentligen?)

 

Eftermiddag inne på stora köpcentrumet Grand Arcade. En kille, troligtvis på 16 år och av fransk börd, uppenbarar sig och jag blir tillfrågad om att deltaga i hans selfie. Självklart sumpar man inte en sådan chans - det är ju inte varje dag man får äran att vara med på bild med en total främling! 

 

Av alla ställen utspelar sig detta på ett bibliotek. En äldre kvinna sätter sig till rätta med hörlurar vid en av datorerna och börjar sjunga, ljudligt, länge och på fullt allvar. Naturligtvis har man sämsta platsen snett mittemot och kvinnan har full uppsikt över det pokeransikte jag inte lyckas upprätthålla. En sekund föreställer jag mig att vi är offer för en prankvideoinspelning, men nej, hon känns inte som prankstertypen. Troligen har hon bara lust att sjunga och struntar fullständigt i vad biblioteksfolket tycker om saken.

 

 

Det har än en gång gått lång tid sedan jag bloggade sist, men denna gång är frånvaron kanske något mer berättigad (om än oförlåtligt långvarig). Men eftersom det inte är så kul med en blogg som endast handlar om hur sällan den uppdateras får detta inlägg tillägnas den senaste stora händelsen i mitt liv som också orsakat icke-bloggandet; en flytt utomlands!

 

Den 11e mars blev det tack vare min syster plötsligt aktuellt att flytta till England eller närmare bestämt Cambridge, en stad i ett land jag aldrig tidigare direkt drömt om att bosätta mig i. Men omständigheterna som tog form och ett växande behov att göra något nytt fick mig att haka på. Till en början hade vi ett jobb säkrat, trodde vi, men när vi efter ett hattande mellan olika hotell (inledningsvis på en stökig pub och avslutningsvis på ett stillsamt ombyggt ålderdomshem) äntligen fått tag i ett rum att hyra, visade vi oss inte vara lämpade för jobbet då vi inte kunde tillräckligt om engelsk kultur (och vad det innebar kommer alltid förbli en gåta). Lyckat. Nu består vår vardag av att leta nya jobb, shoppa mat och åka på dagslånga utflykter till pittoreska byar. 

 

För att följa trenden i mina senaste inlägg och för att få upprättelse över min så kallade okunskap i engelsk kultur får det här bli en lista med saker jag noterat och lärt mig om det förenade kungariket än så länge: 

 

- Folk är antingen sjukt trevliga eller sjukt otrevliga. Turligt nog är den förra kategorin i majoritet och förhållandet mellan främlingar ligger på en klart mer kamratlig nivå än i Sverige. Sedan finns naturligtvis även rötägg och de är ofta värre än de svenska artfränderna. 

- En del mat och hushållsartiklar är extremt billiga - exempelvis tobleronen eller schwarzkopf-schampot som bara kostar 1 £ på poundland. Å andra sidan är priset för grönsaker betydligt högre än i Sverige, och utbudet mycket sämre.

- Antalet katter är anmärkningsvärt lågt.

- All snabb- och färdigmat verkar innehålla sötpotatis eller koriander (why god why).

- Det räcker inte med att köra på fel sida av vägen, ha egna enheter för vikt, avstånd och mynt eller tillämpa ett besynnerligt betygssystem, utan märken som Head & Shoulders och Lay's verkar helt sonika ha getts mer lämpliga, brittiska namn (Hair & Scalp och Walker's).

- Utbudet vegetarisk mat är kanske fem gånger större här och för att underlätta för oss vegetarianer ytterligare märks alla ätbara produkter med "suitable for vegetarians". Härligt!

 

Jag återkommer snart med roligare inlägg med bilder (pics or it didn't happen, liksom). Nu när situationen är stadgad och Internet tillgängligt kommer vistelsen snarare utgöra en källa till motivation och inte hindra mig från att blogga, men nu blir det sängen då jag är alldeles för trött och varm för att skriva mer. Natti!

Jag har bestämt mig för att börja blogga... igen! Skrattretande, och jag orkar inte ens komma med en förklaring/ursäkt till varför jag nu verkar ha satt detta händelseförlopp i system. Det har hänt mycket sedan sist, än en gång, och jag har säkert förändrats en del. Har insett att jag nog tillämpar min perfektionism på det mesta, och istället för att se till att faktiskt göra något blir det inte av alls (eftersom jag vill ha det perfekt). Men framförallt beror mitt icke-bloggande troligen på att jag inte är typen som är tillräckligt rutinerad att skriva dagböcker. Det räcker inte med att göra ett årligt inlägg där andra gör en årsresumé.

 

Sedan förra inlägget för ganska exakt ett år sedan har jag bland annat hunnit jobba på bank, gå en kurs i webbutveckling, pluggat kulturjournalistik och mer italienska, blivit med pojkvän och från honom lärt mig lite mer grekiska (om än mest ömhetsbetygelser), varit på Skiathos och i England, förlorat vänner och fått nya... Och säkert en del annat. Jag vill ge bloggandet en chans till, om inte för att min vardag är särskilt spännande för utomstående att följa så för att ha en anledning till att fortsätta med skrivandet och för att bättre minnas händelser och perioder ur mitt liv. Hellre detta än dagboksskrivande, ändå.

Det har visst gått lite mer än ett år och tre veckor sedan mitt förra inlägg. Sorgligt! Redan tre veckor hade fått en bloggare att framstå som sjukt oseriös med sitt skrivande, men eftersom det nog inte hör till min natur att blogga egentligen och eftersom detta snarare än ett uppehåll var mer av ett abrupt uppbrott, får man se på det från den ljusa sidan och förundras över att jag ens tog upp bloggen igen! Så, bättre segt än aldrig. Vi får se hur länge detta bär.

 

Vad har hänt på sistone? Inte så mycket som jag skulle ha önskat kunna berätta, men drar en kort resumé med godbitarna. Ingen inbördes eller kronologisk ordning.

 

- Jag har läst ut en bok på italienska. Inte mycket för mänskligheten kan tyckas, men för mig var det en fin historia och ett stolt ögonblick!

- Jag har konverterat en internetvän till en irl-vän genom att åka på besök i det sydligaste Spanien och sedan släpa med stackarn till våra nordligare breddgrader. Denna människa är nu en av mina allra närmaste vänner och det känns som att vi har känt varandra hela livet.

- Med samma person har jag tänkt starta ett företag, även om det ligger lite på is just nu pga pissekonomin.

- Av ovan nämnda skäl har jag tvingats sätta mig in i en del bokföring och kontering och det är bland det ALLRA JÄVLA TRÅKIGASTE SOM FINNS! Beundrar ekonomer och människor som hanterar detta, för det suger ut din själ och livslust.

- Jag har skrivit klart min kandidatuppsats i arkeologi (Medelhavsmat: En jämförelse mellan antik och nutida kosthållning) och varit med på utgrävningar i Uppåkra, Nordens troligen största vikingatillhåll. Vi hittade djurben, brända korn och lera från bjälkar... Samt lite grejer från 1930-talet.

- Jag har insett hur äckligt falska och obehagliga de flesta människor är (låter som typisk facebookstatusuppdatering, men tyvärr har detta slagit mig och påverkat mig rätt mycket). 

- Jag har varit arbetslös.

- Jag har börjat läsa kulturjournalistik och italienska på distans.

- Antalet videovisningar på min youtube har av någon anledning överstigit 1 miljon. Just nu ligger siffran på 1 438 223 :)

 

 

Det är nog bra att blogga lite mer sällan egentligen. När man hopar alla händelser så här framstår mitt liv som intressantare än om det varit utspätt under ett år, dessvärre...

Något som jag verkligen finner intressant är språk. Dels vetenskapen kring språk; hur de har växt fram, var de talas, hur de är besläktade osv, dels språken i sig själva; för min del ligger spanska, italienska och grekiska mig närmast hjärtat. De två förra har jag haft möjlighet att studera i skolan och även delvis praktisera med vänner och bekanta, men jag behärskar dem verkligen inte så väl som jag skulle önska. Grekiska är jag dessvärre inte mer bekant med än att jag lyckats snappa upp alfabetet, men även detta är ett språk jag skulle vilja ta mig an på allvar någon dag.

Men anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag genom youtube har fått upp ögonen för polyglotta människor med fantastiska språkkunskaper, bland annat Luca från Italien som, förutom italienska, behärskar 9 andra språk: engelska, franska, spanska, tyska, holländska, svenska, ryska, portugisiska och kinesiska. Och för tillfället håller han på att lära sig japanska och rumänska... SJUKT! Knappt 30 år gammal, och han kan fler språk än de flesta människor ens skulle drömma om att lära sig...

Jag kan inte mer än instämma i att varje språk är en själ och utgör nyckeln till en egen kultur, en hel värld. Att vara så begåvad som denne kille måste innebära fantastiska möjligheter till att lära känna olika människor och kulturer lite närmare - uppleva världen lite mer... Luca skriver mer om flerspråkighet och språkinlärning på thepolyglotdream.com, och här nedan är ett av hans äldre klipp där han pratar på åtta olika språk. Titta, och låt dig fascineras och inspireras

Äntligen äntligen ÄNTLIGEN är jag klar med en uppgift som har hängt över mig sedan jag stack till Cuba!!!!! Tog med mig en hel jäkla bok på 1 kg men lyckades bara läsa sammanlagt 24 sidor. På flygresan dit. Så har nu på tre dagar gjort det jag missat under tre veckor (eller nä, en månad, hade nån vidrig förkylning ett tag efter att jag kom hem också). Men efter att ha skrivit om hur det sanna vetandet ligger i att erinra sig om det själen skådat i idévärlden innan födseln och inte i att med sinnena förnimma ting ur denna kroppsliga värld då resultatet av en växelverkan mellan föremålet och sinnesorganet är icke-kunskap och bara mening, känns det som att jag vet lite mindre och fattar lite sämre än jag gjorde innan denna helg...

Första inlägget! Eller ja, det första som jag gör själv i alla fall. Här kommer jag att skriva om sådant jag finner intressant och förhoppningsvis kan intressera någon annan, med fokus på teckningar, foton och musik. Från början hade jag bara tänkt sprida mina alster lite ytterligare i cyberrymden, men då det skulle innebära ett klent uppdaterande får jag nog variera mig lite mer.

Har redan gjort en presentation under Om, men kan ju vara trevligt med ett lite mer personligt inlägg om nu någon läser här... Jag heter Ebba, är omkring 20 och studerar för närvarande, även om det inte är helt klart vad det kommer att leda till. Vet som många andra i min ålder inte riktigt vad jag vill göra här i livet, men brukar försöka se saker och ting ur ett positivt perspektiv och inte ta allt på alldeles för stort allvar.

Det gäller att prioritera det som är viktigt, och det som får mig att må bra är att äta gott, umgås med sköna människor, se fina (och nya) saker, lyssna på bra musik och lite annat (ingen inbördes ordning!). Om jag har pengar lägger jag det hellre på en resa än något onödigt materiellt då det i slutänden är roligare att ha minnen kvar. Nu blev detta kanske lite väl djupt för att vara en inledning till en blogg, men ville bara klargöra för varför jag kommer att skriva om det jag gör framöver...

Fotona är minnen från fina tillfällen och ställen, musiken är helt enkelt nyttig för själen och teckningarna har varit många timmars terapi för mig. Finns såklart många andra glädjeämnen och trevligheter (historia, språk!) men allt är kanske inte intressant som bloggmaterial så jag lämnar det utanför så länge... Och det var allt, uppdaterar när jag har mer att komma med!